När punkarna infiltrerade raggarbilarna

Alla de gamla ordningarna är ställda åt sidan och förvirringen är total. När jag växte upp så hatade raggarna och punkarna varandra, nu tycks det som att de bägge subkulturerna håller på att smälta ihop till en ny subkultur? Inte för att jag någonsin såg konflikten som något bra, ty det fanns det alldeles för bra punkband för att tycka.

Jag gissar att detta till mycket stor del har med att göra, att världen krympte när den digitaliserades. I USA, raggarnas förlovade land, har det ironiskt nog aldrig funnits några raggare. Detta nordiska fenomen fann istället sin inspiration från gammal lowriderkultur och amerikansk populärkultur. Nu har inte tiden stannat i Amerika, utan den bilburna ungdomen i USA smälte mer och mer samman med surf, skateboard och punkrockkultur.

När sedan den nya generationen växte upp, hämtade de mer och inspiration från USA av idag , än USA för 60 år sedan. Då känns plötsligt de gamla konflikterna väldigt avlägsna. Parodin blir fullständig när en tatuerad kille med mohikanfrisyr och piercing i ansiktet, skrålar med i Punkjävlar för full halls!

Som motorburen och stor bilentusiast har jag bara en invändning mot utvecklingen. När jag tolkar uttrycken av idag, så tycks bilarna mer och mer bara vara ett verktyg för förflyttning, fylla och fest. Bilen i sig saknar helt värde i ungdomarnas ögon, vilket tar sig väldigt sorgliga uttryck. Många är de riktigt hyffsade bilar som överlevt årtionden på raggen, som förvandlats till oigenkännligt skrot på bara något år. Det är som de inte tycks förstå att det inte görs fler av amerikanska sextiotalsbilar. Att det kan vara riktigt svårt att överhuvudtaget finna en felfri femtio år gammal dörr?

Är det undertecknad som inte förstår? Om man ändå inte bryr sig om bilen, varför måste man då ha sina orgier i bilar av ädel årgång med amerikanskt ursprung? Här är det kanske på sin plats att understryka att eder skribent inte är någon utsänd från något obskyrt religiöst samfund, inte ens medlem i någon mossig veteranbilsklubb. Det står allt en gammal kämpe på tomten, som rullat fyrtio år på raggen. Hon är mattsvart, spackelsprickorna är djupa, det fattas visst någon del här och var. Men hon ser inte ut som hon gått på folkrace, vi hoppar inte på henne, vi slår inte på henne…

Nej, våra gamla pilsnerbilar lappas efter bästa förmåga.

Besiktningsbefrielse ?

Den 20 maj 2018 infördes nya besiktningsregler. Det innebär att fordon som är 50 år eller äldre kan befrias från besiktning.
 

En förutsättning för att bli befriad från besiktning är att fordonet har en godkänd och gällande kontrollbesiktning inom de senaste två föregående kalenderåren för att undantaget ska börja gälla.

Men frågetecknen tycks vara många och de nya reglerna är minst sagt det stora samtalsämnet bland motorfolket. De flesta förväntar sig någon form av bekräftelse brevledes från Transportstyrelsen, att deras fordon verkligen är besiktigat för evigt.

Här har man fog till att vara kritisk, då informationen från Transportstyrelsen varit minst sagt minimal. Den information som gått att finna, tycks bara finnas online? Det retar mig något så infernaliskt när myndigheter utgår från att alla nyttjar dator och internet! Vid myndighetsutövning skall alla ha tillgång till aktuell information.

Jag har personligen försökt få svar från Transportstyrelsen i tre olika ärenden den senaste tiden. Det går inte i raketfart precis. Efter att ha blivit tilldelat ett ärendenummer är det tydligen bara att vänta... dagar, veckor ... ...

Är besiktningsbefrielse positivt då? Det är den heta potatisen när jag är ute och pratar med motorentusiaster i vårt avlånga land. De flesta verkar faktiskt inte tycka det, dels för att de är oroade för ökande flygande besiktningar, där oresonabla konstaplar slår ner på korrekta trafiksäkra fordon.
Vi har fått en hel del rapporter om detta de senaste tre åren, vilket ledde till att man bildade intresseföreningen Cruisingen Stannar.

Sedan är det många som påpekat att det kommer finnas fordonsägare som inte klarar av detta frihet under ansvar. Utan kontrollbesiktning kommer de bara rullar på, med i värsta fall bromsar som behöver bytas, dåliga hjullager osv.

Man behöver inte vara kärnfysiker för att se att de två invändningarna hör ihop. Naturligtvis kommer Polisen också vara skeptisk till att alla verkligen kan sköta det här, så deras ökade närvaro är nog garanterad. Tyvärr har ju en del Poliser bevisat att de borde ägna sig åt annan verksamhet än just fordonskontroller, annars hade inte de som sköter sig något att frukta.

Nu känner jag att det är på sin plats att påpeka att vi har en massa bra Poliser i Sverige också. Var ute på cruising så sent som förra helgen och träffade flera trevliga och bra konstaplar.

Håller motorfordonshobbyn på och bygger luftslott? Spekulerar gamla raggare och mopedsamlarna på lika djupt och farligt vatten som börshajarna och bitcoinspekulanterna?

Nu lägger du säkert pannan i djupa veck och börjar allvarligt fundera på vad eder redaktör yrar om..?

Jag har sett trender komma och gå inom fordonshobbyn genom åren. Prisbilden följer alltid trenderna, det är marknadsekonomi som precis allt annat. Utbud och efterfrågan. Om jag kan skönja något som helst mönster i de här trenderna och priserna, så är det nostalgi. Människor värdesätter saker högre om de har en relation till objektet. Då talar jag inte om affektionsvärde hos ett visst föremål, utan nostalgi över en viss modell.

T-Ford är ett väldigt bra exempel där man ser hur intresset svalnar över tid. Priserna har dalat och kommer förmodligen att dala. Om man tar hänsyn till inflationen, så är det riktiga värdeminskningar vi talar om. Här är lätt att se, att den grupp köpare som med nostalgi i blick och hjärta köpte en T-Ford , kraftigt börjar minska för att snart vara helt borta.

Lättviktsmotorcykeln har gjort en liknande resa som T-Forden. I den trendkänsliga mopedrörelsen, där priserna skenar, har 50-tals modellerna tagit ett kraftigt steg bakåt i prisutvecklingen. Skall vi tro att det är av samma orsak? Den ekonomiskt stadgade nostalgikern åkte moped på 60 & 70 –talet, de vill ha modellerna de minns, de har möjlighet att betala ”vad som helst” för rätt grejor.

Amerikanska muskelbilar från den gyllene eran har samma status . De som var unga under den stora importvågen i samband med bränslekrisen, är en ekonomiskt stadgad köpstark person idag 2018. Kanske gick de med trånande blick och drömde, kanske lite för unga, kanske lite för fattiga? Några hade förmodligen en muskelbil redan då, men den såldes när det blev vovve, villa och Volvo. Men idag, då får ”det kosta nästan vad som helst”.

Men hur kommer det se ut framöver? Jag har en 16 åring, han drömmer definitivt inte om varken en gammal Zundapp KS50 eller någon stor amerikanare. Vad drömmer han om då? Jo, han och hans kompisar vurmar starkt för gamla Volvo 240 & 740. Ja käre läsare, du läste rätt, jag är inte riktigt med på noterna själv. Men om vi tittar på vår lilla tes, så uppfyller den nostalgikriteriet. Han är mycket riktigt uppväxt i Volvobilar från 80-talet. Till min sons försvar kan ju nämnas att han knappast är ensam, en snabb titt på blocket.se visar på priser som indikerar ett växande intresse. Priser som närmar sig vansinne!

Nya luftslott som byggs?

Är elbilarna det självklara valet?

I den rådande miljödebatten hamnar ofta bilarna i skottgluggen. En väldigt missriktad spjutspets från miljöaktivisterna, men likt många andra extremister och aktivister, bygger de sin verklighet på lögner och okunskap.

Det är anmärkningsvärt att det politiska parti, som de flesta miljöaktivister sympatiserar med, leds av människor som nyttjar flyget som transportmedel. Om de här politikerna är rena hycklarna, eller rent utav dumma, det vet inte vi? En av dem försvarade sitt flygande, med att hon miljökompenserade. Vadå, undrar vän av ordning? Jo, hon skänkte pengar till trädplanteringsprojekt, så hon kunde ha rent samvete i sitt dagliga flygande!

Innan vi överhuvudtaget börjar diskutera bilarna, skall vi först och främst rikta in oss på industrin och sedan flyget. Där har människan utan tvekan stora vinster att göra, innan vi ens behöver rikta in oss på att jaga bilindustrin med blåslampa.

Aldrig har väl elbilarna varit så i ropet som 2018? Fullkomligt okritiskt hyllar miljöaktivister och politiker åt höger och vänster de eldrivna fordonen. Inte sällan är det samma människor som protesterar för full halls mot all form av elproduktion. De vill inte ha några vindkraftverk i sin fina natur, de vill inte vattenkraftverk i sina vatten och kärnkraftverk, ve och fasa.

Så hur de funderat ut att Sverige skall ställa om till en elbilsflotta till 2030 (det årtal som oftast nämns) , skall bli mycket intressant att höra! Då har jag ännu inte ens nämnt de resurser moder jord skall släppa till när: Alla gamla bilar skall skrotas, de här nya fantastiska elbilarna skall produceras, batterierna som skall driva bilarna skall produceras. Talar vi i ett litet litet längre perspektiv, så ryser man vid tanken av bergen med uttjänta elbilsbatterier som skall tas om hand.

I själva verket så behöver vi ju inte hetsa upp oss så förbaskat när det kommer till Ottomotorer, ty denna fantastiska uppfinning går i de allra flesta fall på sprit. Det här låter ju enkelt kan man tycka, det är det också, om man lämnar storpolitiken där hän. Men oljebolagen är en stor maktfaktor, kanske den allra största? Självklart har de inte lämnat miljödebatten där hän, tvärtom.

Så länge tekniskt okunniga politiker och vilseledda miljöaktivister fokuserar på en hopplös uppfinning, kan oljebolagen trygga sin inkomst i många år framöver. I ett samtal med en miljöaktivist, påpekade denna det galna i att göra miljöbränsle av jordens resurser, där har han en poäng. Frågan är bara i den rådande elbilshysterin, hur mycket resurser bara produktionen av en elbil tar från moder jord.

I en utopi, i alla fall inte bananrepubliken Sverige, kan man med väldigt enkla medel hålla sig med självproduktion av bränsle till bilen. Men för oss svenskar är det här naturligtvis helt otänkbart redan i tanken. Bränslet är sprit och sprit är ju livsfarligt i Sverige, så länge inte staten har skatteintäkter på spriten vill säga, då är den inte längre lika farlig såklart.

Har raggarna hamnat i en gråzon?

I ena ringhörnan har jättefint renoverade 50 & 60 tals jänkare. Här pratar vi om bilar för minst 250 000:-. Matching numbers, originalskruv, original NOS tyg i de nyrenoverade inredningarna.

I den andra ringhörnan står festfolket. De ser endast sin jänkare som ett redskap, ett transportmedel under fylleslaget. Den gamla bilen används som dansbana, trumset, slagpåse och spyhink. Inte sällan ser det ut som att de gamla bilarna gått en Motalafinal.

Men vart tar den klassiska raggaren vägen? Han eller hon som älskar sin bil, som med de medel som finns, håller bilen rullande. Det kan fattas en del här och där. I brist på svetsar har man lagat lite tvivelaktigt. Men de skulle aldrig drömma om att dansa på sin stackars bedagade bil.

Originalrenoverarna och bilutställningarna vill inte ha in en massa raggarskepp. Med felaktiga hpd och spackelsprickor.

Festfolket tycker raggarna är mossiga töntiga puritaner, som bryr sig om skicket på bilarna och ägnar sig åt det som är passe'

Är den klassiska raggaren en utdöende släkte?

Jag åkte förbi ett tivoli här om dagen, då slog mig en tanke.
Ska tivolidirektörerna byta ut större delen av sin vagnpark nu?

De nya besiktningsreglerna för a-traktorer måste ju omöjliggöra dessa tvivelaktiga ekipage framfart i trafiken. Med tanke på hur reglerna ser ut, så kan inte någon av dessa gamla traktorregistrerade lastbilar vara lagliga? Försök inte inbilla mig att de rullar mellan städerna i farter kring 15-30 km/h!

Med tanke på skicket i övrigt på dessa uttjänta och omregistrerade gamla dragare, ser jag det mer eller mindre som omöjligt att de ens skall försöka besiktiga dem.

Fellingsbro Motordag, alltid 1.a Maj 😎

http://www.motordag.n.nu