Alla de gamla ordningarna är ställda åt sidan och
förvirringen är total. När jag växte upp så hatade raggarna och punkarna
varandra, nu tycks det som att de bägge subkulturerna håller på att smälta ihop
till en ny subkultur? Inte för att jag någonsin såg konflikten som något bra,
ty det fanns det alldeles för bra punkband för att tycka.
Jag gissar att detta till mycket stor del har med att göra,
att världen krympte när den digitaliserades. I USA, raggarnas förlovade land,
har det ironiskt nog aldrig funnits några raggare. Detta nordiska fenomen fann
istället sin inspiration från gammal lowriderkultur och amerikansk populärkultur.
Nu har inte tiden stannat i Amerika, utan den bilburna ungdomen i USA smälte
mer och mer samman med surf, skateboard och punkrockkultur.
När sedan den nya generationen växte upp, hämtade de mer och
inspiration från USA av idag , än USA för 60 år sedan. Då känns plötsligt de
gamla konflikterna väldigt avlägsna. Parodin blir fullständig när en tatuerad
kille med mohikanfrisyr och piercing i ansiktet, skrålar med i Punkjävlar för
full halls!
Som motorburen och stor bilentusiast har jag bara en
invändning mot utvecklingen. När jag tolkar uttrycken av idag, så tycks bilarna
mer och mer bara vara ett verktyg för förflyttning, fylla och fest. Bilen i sig
saknar helt värde i ungdomarnas ögon, vilket tar sig väldigt sorgliga uttryck.
Många är de riktigt hyffsade bilar som överlevt årtionden på raggen, som
förvandlats till oigenkännligt skrot på bara något år. Det är som de inte tycks
förstå att det inte görs fler av amerikanska sextiotalsbilar. Att det kan vara
riktigt svårt att överhuvudtaget finna en felfri femtio år gammal dörr?
Är det undertecknad som inte förstår? Om man ändå inte bryr
sig om bilen, varför måste man då ha sina orgier i bilar av ädel årgång med
amerikanskt ursprung? Här är det kanske på sin plats att understryka att eder
skribent inte är någon utsänd från något obskyrt religiöst samfund, inte ens
medlem i någon mossig veteranbilsklubb. Det står allt en gammal kämpe på
tomten, som rullat fyrtio år på raggen. Hon är mattsvart, spackelsprickorna är
djupa, det fattas visst någon del här och var. Men hon ser inte ut som hon gått
på folkrace, vi hoppar inte på henne, vi slår inte på henne…
Nej, våra gamla pilsnerbilar lappas efter bästa förmåga.
